ur Nod Noll

Det är sant. Mitt liv är löjligt. Mitt liv är misslyckat. Jag ska skämmas. Jag skäms. Jag är hellre död än misslyckad. Äcklet/Svetten/Magen. Jag kan ingenting. Jag vet inte varför jag inte kan någonting. Jag ska skämmas för fattigdomen. Jag ska skämmas för barnen. Jag gör inget motstånd mot döden. Jag gör ingenting. Jag kan ingenting. Jag är utmattad. Hon är trött och ointresserad. Jag antar att ansiktet försöker antyda ett beklagande uttryck. Inkassokrav är absoluta. Hon påtalar inte heller vad jag ska göra. Hon skriver ut sysselsättningar för existensminimum. Ja. Jag upprepar. Ja. Ja. Jag kan nånting. Jag kan det timme för timme. Jag kan ta hand om andras avföring. Utvecklingsstörda, cp-skadade, trafikskadade, hjärnskadade, mongoloider, autister, från födseln handikappade och därefter, på alla möjliga och otänkbara olika sätt, tilläggshandikappade. Jag slickar er rena med hela min kropp.