Musikåret 2004

Jag vet att det är sent för en genomgång av 2004… men jag har varit upptagen.

Nu kan det sammanfattas med att den självgode bitern Nas fortfarande är en av de bästa på att rappa och en av de sämsta på att välja beats, att det har varit mycket meningslöst beefande i mittfåran (för att sälja mer skivor, antar jag), att Mobb Deep släppte en till medioker skiva – och att det trots det kommit en hel del bra material.

Ett viktigt släpp var Cormegas ojämna samlingsplatta Legal Hustle – några låtar har såna där plastiga synthar, såna där klickiga, icke-hårda trummor, och Legal Hustle-artisterna Dona och Miz är inte alltid så roliga – men Beuatiful Mind, och låtarna med AZ, M.O.P., Large Professor, och Vybz Kartel är riktigt feta – och Tony/Montana med Ghostface är sinnessjuk.

Ghostface tog sig för övrigt samman efter halvljumna Bulletproof Wallets och släppte The Pretty Tony Album, ett album med bara den där Missy Elliot-låten som svag punkt. Biscuits, Be This Way, It’s Over och Run är det ingen som tjafsar med – för tillfället äger han och Cormega New York. Ghost bryr sig inte, han skiter med toadörren öppen för alla sina kvinnor, och Save Me Dear, Holla, Tooken Back och Love, är vuxen hiphop som få mäter sig med.

En av dom skulle kunna vara veteranen Masta Ace, som följde upp Disposable Arts med ännu en konceptplatta, och gjorde det minst lika bra som förra gången. Som förut lyckades han få strålande produktion utan att anlita stora namn (9th Wonder och DJ Spinna är väl de mest kända – med varsitt spår) – Koolade Croatia, här med Beautiful, och Khrysis, med Da Grind, är för mig okända producenter som på A Long Hot Summer ger oss hiphop som kort sagt är – underbart vacker. Man kan fråga sig varför Ace har hängt med så länge medan så många andra fallit – något ligger det i att han har uppdaterat sitt flyt och sin produktion till dagens standard, samtidigt som han har kvar den gamla skolans punchlines, språkkärlek, ärlighet – och viktigast av allt har nåt att berätta.

När en Wu-Tang-medlem släpper ett debutalbum är det oftast bra grejer. Masta Killah fick vänta över 10 år sen han spelade in sitt bidrag till Da Mystery Of Chess Boxin’ från fängelset, och när han äntligen fick skina hela No Said Date igenom är det, med undantag för några tveksamma låtar, kanske ingen Liquid Swords eller Only Built 4 Cuban Linx – men helt klart något av det bästa som Wu-Tang släppt ifrån sig de senaste åren.

Jedi Mind Tricks Legacy Of Blood är bättre än förra skivan, och som vanligt har dom grymma gäster – den här gången GZA, Killah Priest och Sean Price. Det enda som stör mig är att Vinnie Paz ska tro på Allah så JÄVLA MYCKET, att han ska döda alla otrogna kristna så JÄVLA MYCKET så JÄVLA MÅNGA GÅNGER i varenda vers – “that’s right, daddy, YOU FUCKING CRUMBS! WHAT?!?!”, och att han ibland bara kör samma rimmönster om och om igen, men vad fan – oftast funkar det bra. Och Stoupe verkar ha slängt bort syntharna, eller vad det nu var som låg bakom den där plasten från halva Visions Of Ghandi, och plockat fram sin sampler och en hög dammig vinyl igen.

“You don’t like listening to death rap, well I do

There’s nothing like beautiful music for you to die to”

2004 släppte Necro sitt tredje soloalbum, och till en början är jag tveksam, det låter inte lika sjukt som jag förväntade mig… men efter hand märker jag att jag trycker in skivan i min stereo mest varje dag, och efter hand växer de bättre låtarna fram i mig. Jag minns från en intervju med Necro att han definierar en klassiker som en platta med åtta bangers – med det, låt oss kontrollera statusen för The Pre-Fix For Death…

Page 1 of 3 | Next page